Politiker och deras tomma prat

Tidigare i veckan pratade jag med jämställdhetsministern, Nyamko Sabuni, angående att män diskrimineras i vårdnadstvister i Sverige. Detta får till följd att många barn inte får möjlighet att träffa sin pappa i den utsträckning de skulle haft om inte lagstiftningen sett ut som den gör.

Enligt 2006 års lagstiftning räcker det för en av föräldrarna att hävda samarbetssvårigheter för att domstolarna ska tvingas till att döma till ensam vårdnad. Detta medför att en av föräldrarna kan vägra samarbeta och därigenom få ensam vårdnad om barnet/barnen. I ca 95 % av fallen tilldelas då modern vårdnaden om barnet/barnen. Gissa vem av föräldrarna som brukar använda denna "metod" för att få vårdnaden.
När vårdnaden väl är fixad finns det inga som helst problem att ta barnen och flytta till Svappavaara eller någon annan plats i världen för att försvåra umgänget mellan barn och pappa.

Att i 95% av dessa fall modern tilldelas vårdnaden anses inte diskriminerande av fäder, aenligt ministern.
Intressantare är då att hon medgav att det är något som inte är optimalt i nuläget, utan att de ska se över saken. Vilket tyder på att de inser att det är något fruktansvärt som sker med många barn i Sverige idag. Men en tidsplan på när detta "ska vara sett över" finns inte.
Konstigt. Är inte våra barn det viktigaste vi har? Men när ska de som är nekade att träffa sina pappor få rätt att träffa dem? De har ju rätten enligt FNs barnkonvention ... Men den bryter Sverige mot dagligen. Visste inte att Sverige stod över FN i hierakin, men så är det uppenbarligen i detta fall.

Eller är det som så att en pappa som är utbildad barnskötare och har jobbat på dagis men som idag har sadlat om till ingenjör, efter utbildning på KTH inte är kapabel till att ta hand om sina barn? Lägg därtill ostraffad, inga missbruksproblem, ordnad ekonomi, polisutbildad och har tränat barn och ungdomar i flera år i ju-jutsu. Om inte detta borde räcka för att åtminstånde få träffa sitt barn 3 timmar/månad ensam så vet jag inte vad som skulle behövas.
Enligt familjerätten i en stad i västra Sverige var det inte tillräckligt, utan umgänge skulle ske med övervakare samt mamman närvarande.

Detta vill uppenbarligen regeringen lägga skattepengar på - Att betala en övervakare att närvara vid ett umgänge, för att kolla så att en barnskötare kan ta hand om sitt barn. På frågan om övervakaren skulle ha barnskötar/förskollärarutbildning svarade de nej. Hur ska den personen då kunna bedöma hur det går för fadern i sitt umgänge?
Och hur känns det för barnet och pappan att leka under övervakning. Blir det inte lätt lite krystat och stelt då?

Hur rimmar det med den här artikeln från Folkpartiets hemsida?

http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____72732.aspx

Regeringen tycker att det är viktigt att pappor tar ansvar för sina barn, men hur lätt är det då tom en mamma kan ta ut pappadagarna som är vikta för pappan hur lätt som helst?
Hur lätt är det då en pappa, på skäl som att man även kan vara pappa när barnet har fyllt 18 år enligt FR, nekas att träffa sitt barn? Eller rättare sagt barnet nekas att träffa sin pappa, för en pappa har inga rättigheter. Han har bara en skyldighet när det gäller sitt barn: betala underhåll. Det är bara barnet som har rättigheter att träffa sin pappa, enligt FNs barnkonvention. Men vem för barnets talan när inte barnet kan göra det själv?

Nyheter

Finns det verkligen inget viktigare att skriva om? Och vill vi verkligen betala för det?

Dagen i korthet

Vi vaknade vi sjutiden och åt frukost i lugn och ro. Förmiddagen ägnades åt lek och bus inne fram till lunch.
Efter varsitt lass med pasta och korv så sov vi middag.
Vi gick sedan en sväng på stan. Jag var på jakt efter ett par nya jeans, men det blev inga. Stannade och lekte en timme i trädgår´n innan vi, via ICA, gick hem igen. Middag och lite lek innan det blev välling i sängen för Junior och Malmö-AIK på tv för Senior.
Nu 2-2 och en riktigt bra fight.

I trädgår'n

Att gunga är alltid en favorit

Nästa: Fiskelägret

Arbetsveckan är, förhoppningsvis, slut och helgen börjar med en tågresa ned till Julle. Som jag längtat... Har inte träffat honom på 18 dagar, och det har varit långa dagar och nätter. Värst är det innan man ska somna då tankarna kommer ikapp en.

Men det har varit en riktigt bra vecka så långt. Alla papper är klara och Julle har nu två vårdnadshavare. Skam den som ger sig. Det tog 1 år 6 månader och 22 dagar att nå det målet. Nu lyfter jag blicken och ser framåt.
Dessutom vann AIK igår med 3-2.

Veckans minus går ryggskottet som kom igår. Fast det känns ok nu. Och det sista året har jag åkt på värre hugg i ryggen...

Tanken är att jag ska hålla lite liv i bloggen från och med nu, det kan även vara en bra skola för kommande projekt.